För ett år sedan så hade jag inte en aning att jag skulle bo i en villa i Hackås med en helt underbar sambo och en liten frän pojk som helt enkelt är världens bästa, båda två.
Fan, för ett år sedan så visste jag inte ens att dessa två fantastiska människor fanns…
För ett halvår sen, när vi var ganska nyinflyttade i villan så hade jag ingen aning om att/när vi skulle bli gravida och att vi tre skulle bli fyra.
För två månader sen visade min älskade ett graviditetstest för mig, ett positivt graviditetstest. I november skulle visst storken komma…
Gissa om jag blev chockad/glad/överlycklig!!! Vi bestämde oss direkt för att inte berätta för någon om vårat tillstånd under de första tolv veckorna då risken för att något går fel är störst. Kan lova att det kliade i min tunga VARJE dag, jag ville ju stolt berätta för hela världen att jag nu officiellt var världens lyckligaste, INGEN kan någonsin ha varit lyckligare än vad jag var då. Nu gick det ju inte att hålla det superhemligt eftersom Mari, från den dagen testet visade rätt färg, inte drack en endaste droppe vätska som var starkare än Fanta. Folk började ju undra, folk började fråga och vi bestämde oss för att om det är så att någon frågar så säger vi som det är utan att för den skull göra det helt officiellt. Och allteftersom så berättade vi för nära och kära.
I fredags sa Mari: “Nu kan du nog skriva på din blogg om vårat tillstånd” (jag har velat skriva om våran lycka sen första dagen vi visste om det)
Nu sitter vi hemma i villan i Hackås, nyss hemkomna från sjukhuset där vi genomgått ett grymt dygn. Det blir ingen liten i november, det blev ett missfall och Mari har haft det så fruktansvärt jävla skitjobbigt att det inte finns en chans att förklara det med ord.
Det kommer att vara en jobbig tid för oss båda nu, det är ju en tomhet som inte heller den går att förklara, vi behöver tid att sörja.
Men som sagt: Amor vincit omnia!
